Version classiqueVersion mobile

Stig Dagerman et l’existentialisme

 | 
Georges Perilleux

Appendice

Texte intégral

1Le présent appendice reprend le texte danois ou suédois des citations traduites en français. Les nouvelles abréviations suivantes sont utilisées :

BB pour Bränt barn
Ddö pour De dömdas ö
O pour Ormen

2p. 26 (1) : VBT, pp. 288-291.

3Jag äger ingen filosofi i vilken jag kan röra mig som fågeln i luften och fisken i vattnet. Allt jag äger är en duell och denna duell utkämpas varje stund av mitt liv mellan de falska tröster, som endast ökar vanmakten och får min förtvivlan att djupna, och de sanna tröster, som leder mig mot den tillfälliga befrielsen. Jag borde kanske säga : den sanna tröst, ty strängt taget finns för mig endast en verklig tröst : den som låter mig veta att jag är en fri människa, en okränkbar individ, en inom mina gränser suverän person.

4Men frihet börjar med slaveri och suveränitet med beroende. Det säkraste tecknet på min ofrihet är min fruktan för att leva. Det definitiva tecknet på min frihet är att min fruktan viker och lämnar plats för oberoendets jämna glädje. Det låter som om jag behövde beroendet för att slutligen kunna få erfara trösten att jag är en fri människa, och det är säkert sant...

5Ett människoliv är heller ingen prestation utan ett växande in mot fulländningen. Och det fulländade presterar ingenting, det verkar i vila. Det är meningslöst att påstå att havet är till för att bära armador och delfiner. Det gör det visserligen — men under bibehållen frihet. Det är vidare meningslöst att påstå att människan är till för nägot annat än att leva. Hon matar visserligen maskiner eller skriver böcker men kunde lika gärna gora någonting annat. Det väsentliga förblir att hon gör vad hon gör under bibehållen frihet och med klart medvetande om att hon, liksom varje annan detalj i skapelsen, är ett självändamål. Hon vilar i sig själv som en sten i sanden...

6Däremot står det inte i min makt att ständigt forbii vänd ut mot havet och jämföra dess frihet med min. Den tid kommer när jag måste vända mig in mot land och mota mitt förtrycks organisatörer. Vad jag då tvingas erkänna är att människan skapat former åt sitt liv, som åtminstone skenbart är starkare än hon själv. Med all min nyvunna frihet kan jag inte krossa dem, endast sucka under dem. Däremot kan jag se vilka krav på människan som är orimliga och vilka som är oundvikliga. En sorts frihet, ser jag, är för alltid eller för länge förbi. Det är den frihet som följer med förmånen att äga ett eget element. Fisken har sitt, fågeln har sitt, landdjuret sitt. Ännu Thoreau hade skogen i Walden — men var finns nu den skog där människan kan bevisa, att det är möjligt att leva ett liv i frihet utanför de stelnade samhällsformerna ?

7Jag måste svara : Ingenstans. Vill jag leva i frihet måste det tillsvidare ske innanför formerna. Världen är alltså starkare än jag. Emot dess makt har jag ingenting annat att sätta än mig själv — men det är å andra sidan allt.

8p. 33 (1) : O, p. 57.

9Bränt gräs, tänker hon ångestfullt, var såg jag det ? Och hon behöver inte anstränga sej för att minnas. Banvallens branta sluttning med en brunsvedd gles matta av ömkligt gräs flimrar äter förbi hennes ögon fast hon sluter dem och vill ingenting se.

10Där, tänker hon i skräck. Då. Hon Springer i panik nerför en av de svarta vägarna som på avstånd ser ut som feta isoleringsband som någon jätte roat sej med att rulla ut över landskapet.

11p. 34 (1) : Morqon-Tidningen.

12Ångest, fruktan, så säger orden, bygger upp sakernas form liksom personernas liv, genomtränger människans dagar och verk. Sådan var synen. Det gällde ett grundläggande villkor för människa och människovärld.

13p. 35 (3) : VBT, pp. 231-232.

14För mej som ångestanalytiker har det däremot gällt att med en analytisk uteslutningsmetod nå fram till en lösning dar maskineriet fungerar utan drivkraft i ångest och fruktan. Det är naturligtvis sant att detta förutsätter en alldeles ny politisk dimension; som måste renas från de konventioner vi vant oss att betrakta som oundgängliga...

15Att vara det omöjligas politiker i en värld av alltför många det möjligas är trots allt en roll som kan tillfredsställa mej personligen både som samhällsvarelse, individ och författare till Ormen.

16p. 35 (4) : Idun.

17Budskapet hade en större räckvid än den rena dagsaktualitetens. Ångesten är något som vi alla bär med oss alltid och allestädes. Vi försöker alltid ljuga bort den, intala oss ett falskt levnadsmod och en falsk handlingsoptimism. Därför blir hela vårt liv snedvridet, därför är aggressionerna och våldet oundvikliga. Först när vi blir modiga nog att erkänna ångesten, först då finns det en möjlighet att börja på nytt från en sannare och ärligare utgängspunkt.

18p. 36 (3) : VBT, p. 226.

19En annan och lika allvarlig sak är att dessa socialagenter så ofta missbrukar begreppen « folket », « massan », « arbetarna ». Som ekonomiska realiteter måste diktaren givetvis erkänna att de existerar men däremot vägrar han att kategoriskt gå med på att alla med en inkomst på under 4.000 upplever exakt samma sorts ångest, eller har samma slags kulturella och emotionella behov.

20p. 42 (1) : O, pp. 18-19.

21Just när den skulle till att göra halt framför stenen hejdade den sej i själva slutsteget som förlamad, ögonen rullade ett par varv i sina rum och svetten kröp fram ur pannan som små djur. Hela hans kropp drog ihop sej till en enorm muskel av skräck. Buskagen kom krypande mot stenen på sina giftgröna bukar. Så gjorde de halt framför en avdelning snustorrt ris och riset öppnade sin buk och blottade en grå reptil med väsande tunga. Ormen, ormen, ormen, for det genom hans huvud och det hettade och tryckte tungt mot hans hjässa.

22p. 42 (2) : O, p. 80.

23Han hör med en hastigt förbiilande känsla av skräck hur djuret hasar som en pinne ner till ränselns botten.

24p. 42 (3) : O, p. 102.

25De första som skriker är Inga och Ing-Lis. Hjälp, skriker de med komiskt uppspärrade ögon och det låter som om deras röster hängde på samma tråd.

26p. 43 (1) : O, p. 96.

27Hennes ansikte som ännu har dödsängesten kvar i varje veck lyser grönt med vita ögon.

28p. 43 (2) : O, p. 234.

29Å, han vet ju inte ännu, han som har sin fruktan kvar, att de har stoppat sin i en kartong och slängt den i soptunnan.

30p. 43 (3) : O, p. 235.

31Han vet ju inte att över allting annat är de rädda för att känna fruktan och accepterar bara dem som vänner som intalar dem att fruktan inte finns.

32p. 43 (5) : O, p. 227.

33Men när han sedan upptäckte att rädslan satt kvar begrep han till sist, fast det kostade honom en stor del av det han hade trott på förut, att ormen bara hade varit en Symbol eller en förevändning.

34p. 44 (1) : Ddö, pp. 142-143.

35Men rädslan i dem alla drömmer, det är ungefär sista dagen som de lever och de vet om det på ett löjligt omedvetet sätt, som en gammal häst vet om att den skall slaktas när en liten hjulbent karl som luktar blod kommer upp i spiltan en eftermiddag, sätter på den en främmande grimma, leder ut den på ett alldeles tokigt sätt ur stallet och ut på vägen utan ens ha låtit den dricka ur vattentunnan vid brunnen.

36p. 44 (2) : BBS, p. 234.

37Det är väl döden, tankte han själv. Man går ner och dör, man bär döden med sej vart man går. Därför är man så rädd för sej själv.

38p. 45 (3) : O, p. 189.

39Men trygghetsgivaren, sa Edmund, är dels ett hot mot min personliga säkerhet, en fysik fara. En annan sak är att trygghetsgivaren kränker min personliga värdighet i å med att han berövar min vilja dess integritet.

40p. 46 (1) : 0, p. 188.

41När som helst kan den stora trygghetsgivaren ta mej tillbaka för nån utlåningstid är inte stipulerad, de ingår i utlånarens villkor, för nu behövs jag i Manchukuo. Jag måste dit å skjuta kameler som hotar trygghetsgivarens säkerhet. Eller ja måste iväg till Tanganyika. Där är de en krokodil som uttalat sej nersättande om mej som statsmedlem å nu förstår trygghetsgivaren plötsligt att jag år förbannad å måste dit å bli uppäten av krokodilen.

42p. 46 (2) : O, p. 190.

43Möjligheterna till aktiv anarkism är plötsligt uttömda å järnbande klammer åt om min skalle.

44p. 47 (1) : O, p. 192.

45... sa länge jag bär järnbandet är min ångest den största i landet. Ingen kan ha en större ångest än jag. Nu skrek han nästan som om han hade kommit på en ny naturlag. Och nu upplevde han ångesten, inte bara som ett ord, men som en alldeles ny verklighet.

46p. 47 (3) : O, p. 229.

47Han vet att det finns annat att gora men klamrar sej fast vid detta för att slippa tvingas över i något okänt.

48p. 48 (1) : O, p. 176.

49Hon satt där som om hon var ensam i hela världen, som om hon var inneboende på just den där stolen och vid det där bordet och den där vichyvattensflaskan. Laxen tyckte plötsligt synd om henne för att hon var så ensam. Det var självmedlidandet som färgade av sej.

50p. 48 (2) : O, p. 194.

51Och nu stryptes den halva av hans jag som envist ville ha klarhet, som längtade efter att befrias. I stället fick den andra så mycket större svängrum. Den andra delen av honom som sa : De där angår dej inte längre. De där ä bara gamla förbannade griller. Släpp dom. Sparka dom i ändan. Kör dom åt helvite.

52p. 49 (4) : O, p. 14.

53Hon höjde sig på armbågen. Då markte hon plötsligt att hon var naken och nappade till sej lakanet från golvet och svepte det över axlarna som en schal.

54p. 50 (1) : O, p. 16.

55Och hon nickade motståndslöst och sen hörde hon honom gå med fasta, säkra steg mot exercisplatsen.

56p. 50 (2) : O, p. 16.

57Och plötsligt var det alldeles som nyss. Så het, så yrande, så mycket blod på ett enda stalle. Och utan ett ord lät hon lakanet falla och stod där naken i fönstret.

58p. 52 (3) : BB, p. 166.

59Och väcka henne kan han inte därför att han är rädd att hon skall känna igen honom. Hon ligger där och lämnar honom ensam. Ty vad han känner är just ensamlet.

60p. 53 (4) : O, p. 16.

61Och då var det som om hon hatade honom.

62p. 55 (1) : Ddö, p. 132.

63Tänk vad jag skulle ta dej på allvar, säger han och ger henne några latta slag på strupen och munnen tills hon tystnar, om det inte stank kön också av din ilska. Han knyter ihop den blå morgonrocken åt henne med idel förolämpande rörelser.

64p. 56 (1) : BB, p. 19.

65En hel tyst minut tänker han : Varför är pappa rädd ?

66p. 56 (2) : BB, p. 38.

67Förfärligt är det öga som nu iakttar honom genom det nakna nyckelhålet...

68Han är inte rädd för sonen därför att han förstår allt. Men han är rädd för honom för det som sonens öga tvingar honom att göra. Ty detta är förfärligt. Detta är att lyfta den röda klänningen, som plötsligt inte har en söm som inte bränns, lyfta den från bordet och bära den bort till fätöljen. Där är det att långsamt breda ut den till en kvinna och sedan böja sig ner över den kvinna som plötsligt stigit in i rummet från ingenting. Böja sig djupt ner över henne och tvingas tänka så högt att det överröstar allting annat inom honom och utom honom : Det var aldrig meningen att du skulle bära den här klänningen, Alma. Det var inte därför jag köpte den. Jag köpte den därför att jag visste att du snart skulle dö.

69p. 58 (1) : NL, p. 222.

70Säker, sa han, stabil, stabil därför att den byggde på vissheten om er och världens obarmhärtighet, på vissheten om att man inte dömts till döden eller till livet på grand av sina handlingar utan på grand av andras uppfattning om ens handlingar.

71p. 59 (1) : 40-tal.

72Herr domare, gör med vej vad ni vill! Giljotinera mej, utsätt mej för skärseldens röda, gröna och violetta plågor, gör mej till hund — men förskona mej från en sak! Förvandla mej inte till domare! Bara inte domare.

73p. 59 (2) : BBS, p. 206.

74Det är domarna som gör oss till brottslingar. Inga andra ! Rom ihåg det !

75p. 61 (1) : VBT, p. 288.

76Andra människor har andra herrar. Mig förslavar till exempel min talang till den grad, att jag inte vågar bruka den av fruktan för att ha mist den. Jag blir vidare en sådan slav under mitt namn, att jag knappt vågar skriva en ord av fruktan för att skada det. Och när depressionen slutligen kommer blir jag en slav också under den. Min högsta strävan blir att hålla den kvar, min största lust att känna att mitt enda värde låg i det jag tror mig ha förlorat : förmågan att pressa skönhet ur min förtvivlan, min olust och mina svagheter.

77p. 63 (1) : Ddö, p. 99.

78Han drogs redan till honom av en märkvärdig sympati, nej den var inte sä märkvärdig därför att den enda människa som ännu kunde vara möjlig att utstå hade kommit till honom, en människa som kanske hade sina sår men dolde dem, en människa som han med glädje skulle lyda, den enda människa som ännu ville få honom att lyda, den människa som ännu kunde rädda honom.

79p. 70 (1) : O, p. 13.

80Sen skulle hon gå upp och göra som hon tänkt över. Precis så. På pricken så. Ingenting skulle få komma emellan. Ingenting.

81p. 70 (2) : O, p. 30.

82Och då sög han blicken i henne och det blev hett någonstans i henne och då visste hon med en gång att det inte tjänade någonting till.

83p. 72 (1) : Ddö, p. 213.

84Han förstår med ens att ingen av de andra kommer tillbaka, därför att det hela inte angick dem, därför att de inte talade samma språk, därför att de inte talade något språk alls, därför att de bara levde för sina oartikulerade behov och måste sprängas när de plötsligt fann att deras behov inte längre kunde tillfredsställas och de inte längre kunde och de inte längre kunde kontrollera sina explosioner.

85p. 73 (1) : O, p. 203.

86Sedan ströck de förbi honom så nära att han hade kunnat gripa tag i pojkens arm och räddat honom med sej.

87p. 73 (2) : O, p. 203.

88Men han kunde inte. Jag kan inte, tänkte han, det skulle väcka för mycket uppmärksamhet. Kanske skulle polisen komma och då var det klippt. Man är ju så förbannat påpassad när man bara är en enkel värnpliktig.

89p. 73 (3) : O, pp. 203-204.

90Men en annan röst, för han hade ofta en hel kör av röster som knuffades och trängdes, sa föraktfultt : Försök inte lura oss. Du är feg helt enkelt. Ge upp alltihop i stället för det är det du vill och gå och ta dej en öl nånstans.

91p. 74 (1) : O, p. 105.

92Men kajen tog slut och det fanns ingenting att välja på och han begrep ju att hela tiden hade gått och önskat att kajen skulle vara i evighet så att handlingen skulle bli överflödig. Han begrep ju att det var med det hoppet han hade börjat förfölja dem. Han hade dock aldrig trott att de skulle komma fram och handlingen hade han skjutit som en skottkärra framför sej.

93p. 74 (3) : O, p. 192.

94Du bär de inte på grund av egna förtjänster utan för mångas feghet å din egen otillräcklighet.

95p. 75 (1) : O, p. 242.

96Därför att man redan tidigare i enlighet med harmoniidealet frånhänt sej rätten att tänka var de bara naturligt om man kopplade från hjärnan också nu — å ve den som vågade göra annat; de var inte bara sej själva dom kunde spotta i ansiktet ! Hur ömkligt tror ni inte bluffen ter sej för den som upplevt slagordsinflationen på beredskapens bakgård ? Han om ingen annan har skyldighet att bli övertygad om att lösningen, eller inte lösningen, för någon sådan finns kanske inte, men den eventuella möjligheten, är en ny epok av intellektualism som kan ge åtminstone någon mod att se ångesten i ögonen i stället för att krypa undan till den infantila mystikens grottor å sängkammare.

97p. 76 (1) : Ddö, p. 226.

98Det är riktningen som måste vara det väsentliga, eftersom det är den och ingenting annat som står under vår kontroll, under vårt ömkliga jags kontroll.

99p. 76 (2) : Ddö, p. 227.

100Jag vill inte gå med på att skilja mellan goda och onda handlingar eller ens mellan ratta och orätta handlingar utan bara mellan kontrollerade och okontrollerade handlingar, mellan medvetna och omedvetna, och eftersom det väsentligaste är att hålla riktningen mot det svagt eller inte alls skymtande målet så är också den viktigaste gränsdragningen den mellan det kontrollerade och det okontrollerade.

101p. 77 (1) : Ddö, p. 227.

102I medvetenheten fungerar sedan vårt samvete, som bara är en idyllisk omskrivning av vår fruktan, ty fruktan påminner oss oupphörligt om den rätta riktningen och kväver vi vår fruktan förlorar vi också möjligheten att orientera oss i en beständ riktning och begår en serie stupida privatexplosioner än här och än där som ställer till största möjliga skada och minsta möjliga resultat. Därför mäste vi hålla vår fruktan levande i oss, som en ständigt isfri hamn som hjälper oss att övervintra, den porlande bottenströmmen under vinterfloderna.

103p. 77 (2) : BBS, p. 74.

104Händerna höll hon i förkläsfickorna på magen, i den ena ringen, i den andra ett brev. Martins väntbrev. Vänta ett par år bara tills de ordnar sej med eckonomin. Aa ungen har det väl bra där han ä. Tack och ajö, tänkte hon och la haspen på till hjärtedörrn. Bli som Irma ? En stackars leing som ingen ser åt ?

105p. 79 (2) : cf. p. 74 (1)

106p. 79 (3) : Idem.

107p. 79 (4) : O, p. 238.

108De man inbillade sej var frihet från fruktan visade sej ju endast vara mer eller mindre krampartade försök att utesluta den ur tillvaron.

109p. 81 (3) : Existentialismen, p. 39.

110Personligheden er allerede, før man vælger interesseret i Valget, og naar man udsætter Valget, saa vælger Personligheden ubevidst eller de dunkle Magter i den.

111p. 85 (3) : Begrebet Angest, Samlede Værlcer, vol. 6, p. 194.

112Hvis man ikke paaagter dette, har man aandrigt forvexlet Frihed med noget ganske Andet, med Kraft.

113p. 87 (2) : Ddö, p. 210.

114Han tror att det är deras tankar han går omkring och tänker, precis som om man kunde tänka en enda tanke eller yppa en enda mening utan att själv få ta ansvaret för den.

115p. 88 (1) : Begrebet Angest, Samlede Vaerker, vol. 6, p. 152.

116Om derfor Angesten end bliver mere og mere reflekteret, saa beholder dog Skylden, som med det qualitative Spring bryder frem i Angesten, samme Tilregnelighed som Adams, og Angesten samma Tvetydighed.

117p. 89 (2) : O, pp. 143-144.

118Å de är märkvärdit hur gripna vi blir, hur skamsna vi blir. De är precis som om hela krigets tragedi hade koncentrerats till den lilla gubben framför krevadgropen som står å sörjer sina gäss i den klara morronen. Vi smyger oss därifrån som brottslingar me hans förtvivlade rop skailande i örona.

119p. 89 (3) : O, p. 123.

120Då tappar ja bara skopan å tycker de är skam att ja inte ens kunde gen en skvätt vatten innan han dog när vi fari tisammans å jobba tisammans i fem år.

121p. 90 (1) : O. p. p 215-216.

122Han hade kräkts åt Sörensen som hade trott att det går an att smita från ångesten för allt som händer andra som från en krognota.

123p. 90 (2) : O, pp. 240-241.

124För mej som diktare är de alldeles självklart att min fruktan måste vara större än alla andras. De är självklart därför att diktaren, enligt min mening, bör vara en symbol för alla människor världen över, som inte dras med ambitionen att söka förkväva sin fruktan.

125p. 91 (1) : Ddö, p. 169.

126Men det var ett medium han ville vara, ett antispiritistiskt medium för alla de andra, för frälsningssökarna som ännu inte vet var de har sin tiende och därför vill han försöka att först besegra kaptenen, riktigt sträcka honom till marken, för de andras räkning.

127p. 94 (1) : Ddö, p. 219.

128Jag beslöt mej för att skaffa mej en verklig skuld, en skuld att ta på mej, en skuld som jag kunde säga om att den verkligen var min och att det var den jag skulle bära och ingen annans. Och så gjorde jag en djärv försnillning och med en stadig reskassa var jag redan första semesterdagen utanför landets gränser.

129p. 96 (1) : Ddö, p. 18.

130Fördömda värld där någon får en spark varenda gång man lyfter foten och där någon krossas varje gång man sätter ner den.

131p. 97 (1) : BBS, p. 97.

132Se han är inte le, Westlund fast ibland gör han det lea. Men han ångrar sej alltid, han ångrar sej så bitterliga att nattsömmen får han cedera, han ligger och undrar som så : Varför är det så ställt att man måste göra det man inte vill, att man är tvungen till sånt en är tvungen att ångra ?... Ibland ångrar han det snälla han gjort med, det kanske inte var så snällt fast det var så menat, för det märker han att är man snäll mot en så är man le mot en annan samtidigt.

133p. 98 (3) : Ddö, p. 218.

134Ja, det är det som är det paradoxala förstår ni. Jag har inte gjort nånting, det vill säga jag hade inte gjort nånting — då. Jag var alldeles oskyldig — och ändå kände jag skuld.

135p. 99 (2) : Sygdommen til Døden, Samlede Værker, vol. 15, p. 134.

136Det, der egentligen gjør den menneskelige Skyld til Synd, er, at den Skyldige havde Bevidstheden om at vaere til for Gud.

137p. 103 (1) : O, p. 240.

138De är en obarmhärtig sysselsättning att leta efter harmoni när de finns så många ensamma i världen.

139p. 103 (2) : Ddö, p. 129.

140Alltid skall man åndå känna denna vägg av glas som skiljer en från andra, denna hårda ruta som man alltid bär med sej och ser igenom och ses igenom och som man tog med sej från besöket i den hela rymden. Man är isolerad som en sjuk och det är rätt : man är ju sjukare än de fiesta, man kan också säga : man är isolerad som en dödsdömd, och det är också rätt : man är mer värd att dö än alla andra.

141p. 103 (4) : Ddö, pp. 217-218.

142Ni förstår det är en helt annan sak med världens skuld än med världens ensamhet : världens ensamhet är ni så många om att dela att det ändå inte blir så förfärligt mycket på var och en, en ordentlig mansbörda och knappt det, men skulden, den dignar man under.

143p. 104 (2) : BBS, pp. 241-242.

144Vi undra alla : Vad tänka andra människor på när de äro ensamma ? Om de tänka som vi varför få vi då aldrig veta det ? Och veta vi kanske alla samma sak utan att våga yppa det för varandra ? Och fråga vi kanske alla : Var är den vän som överallt jag söker ? Pinna vi honom kanske alla, själva blodiga och sönderslagna, liggande blodig och sönderslagen på den botten dit vår förtvivlan driver oss att falla ?...

145Vi tro oss kanhända i ensamheten kunna finna en vän som gemenskapen förmenar oss.

146p. 104 (3) : BBS, pp. 9-10.

147Kära Gud låt mina barn sova evinnerligen. För när do vaknar älskar de mej inte. Varför blir man gammal, säg ? Varför blir man ful ? Och börjar lukta ur mun och kropp ? Varför måste man leva när de man lever för vill leva en förutan, skjuter en bort när man vill komma nära, går när man vill nalkas dem ?

148p. 105 (1) : BBS, p. 8.

149Men vad rör det en snigel ? Långsamt bleknar gardin och han går och går i huset som han byggt på huset. Går sin ensliga runda kring skorstensstocken som står mitt i rummet och vitmenat lyser. Går väl och går tills det blir en ränna i golvet. Om man nu hinner så längt. Går och går och kommer aldrig till dörrn. Som en snigel ? Nej, som en klocka.

150Dags att bli omdöpt. Dags att dö.

151p. 105 (2) : BBS, pp. 15-16.

152Den som levat lågt i tak vill ha högt i tak... Fast rätt som det är, Hildur, blir magen stor och under alla höga taken blir man ensam med sin mage. Då tar man tåget hem och föder. Såå, nu passar det att komma hem. Försvarslos, svarslös ligger man blek i sängen. Värkarna kommer och går och tätt över huvet står åsarna.

153p. 109 (2) : O, p. 241.

154Människan av ångest måste symboliseras av den som gått till bottnen med sin fruktan, vet mest om den å fruktar den minst, därför att han har en ständig vana att umgås med den. Den människan är diktaren. Måste kanske inte detta att vara diktare betyda att äga en ångest som är större än alla andras i världen ?

155p. 110 (1) : Ddö, p. 225.

156Världens botten är fri från fruktan såtillvida som den är all fruktans trygga botten och fri från fruktan såtillvida att den som hamnat dar redan känner alla sortera fruktan : fruktan för döden, fruktan för krampen, fruktan för hungern, fruktan för cykelolyckan och den vassa sädesskoveln, fruktan för fallet och fruktan för diket, fruktan för torget och fruktan för begravningsbilen och all annan fruktan som dekorerar hela vägen upp från världens botten till dess yta.

157p. 110 (2) : Ddö, p. 225.

158Men världens botten är också fri från mycket annat : den är fri från kärlek och fri från hat och fri från skuld och fri från glädje, fri från hopp och fri från besvikelser, för på vägen har den fallande sökaren skalats av allt som klädde eller missklädde honom och han är fullständigt naken, så naken som aldrig förut, han har varken tvivlets simbyxor eller hoppets badkappa att svepa in sej i, men han kan betrakta sej själv för mörkare är det inte och se hur han tar sej ut utan varje förklädnad, utan varje mask, och han kan med ledning därav fixera sin position i världen, han är som en redan död som med slutna ögon observerar platsen för drunkningsolyckan.

159p. 111 (1) : BB, pp. 205-206.

160För den som vantrivs i de små hundarnas land är det enda som återstår att bli en stör hund. Den enda fördelen med att vara en stör hund i de små hundarnas land är att man då inte skäms för att dö. Att skämmas för att leva kan inte heller en stör hund undgå, allraminst en stör hund.

161Därför gör jag det jag gör.

162p. 111 (2) : BB, p. 207.

163Också att man vet att för att kunna börja leva måste man ha börjat dö.

164p. 111 (4) : BBS, p. 242.

165Men vi tro oss måhända i mörkret kunna finna ett ljus som ljuset självt formenar oss, vi tro oss kanhända i ensamheten kunna finna en vän som gemenskapen förmenar oss.

166p. 112 (3) : Sygdommen til Døden, Samlede Værker, vol. 15, pp. 75-76.

167Hvorfra kommer saa Fortvivlelsen ? Fra Forholdet, hvori Synthesen forholder sig til sig selv, idet Gud, der gjorde Mennesket til Forholdet, ligesom slipper det ud af sin Haand, det er, idet Forholdet forholder sig til sig selv. Og deri, at Forholdet er Aand, er Selvet, deri ligger Ansvaret under hvilket al Fortvivlelse er og er hvert Øieblik den er, hvor meget, og hvor sindrigt end skuffende sig selv og Andre, den Fortvivlede taler om sin Fortvivlelse som en Ulykke, ved en Forvexling som i hiint anførte Tilfælde af Svimmelhed, med hvilken Fortvivlelse, om end qvalitativ forskjellig, har meget tilfælles, da den under Bestemmelsen Sjel er hvad Fortvivlelse er under Bestemmelsen Aand, og svanger paa Analogier til Fortvivlelse.

168p. 120 (1) : Studiekamraten.

169Sartre blev på ett oväntat sätt en legitimation för den frihetliga inställning som mejslar sig fram genom allt vad Dagerman skrev.

170p. 121 (1) : Stig Dagerman, p. 63.

171« Han ställde mig », Skrev Stig Dagerman några år efterät, « inför omutliga sociala och religiösa realiteter, vilkas komplicerade och allvarliga innebörd jag inte fattade förrän långt senare.

172p. 121 (2) : Morgon-Tidningen.

173Ångest, fruktan. Inte pekade dessa ord ut några av våra affekter, inte förde de in oss allenasi i känslolivets djungel. Inte hos Dig lika litet som hos Kierkegaard. Här har orden en omgivning och innebörd av helt annan räckvidd...

174Någon frågar : Varför ska människan vara sin fruktan trogen ? — Svaret är frihet. Detta maste sägas. Frihet är svaret.

175p. 122 (1) : Röster i radio.

176« Den yttersta dagen », det är sista dagen i en människas liv, det är den märkliga dag när det som görs görs för alltid...

177« Domens dag » viskar nagon. « Nej » viskar pjäsen tillbaka, « Den yttersta dagen » är inte domens dag, utan förlåtelsens.

178Själv vill jag gärna föreställa sig domens dag som ett bondedrama, som slutar i lycklig förvirring med att fåren och getterna, fria från ondskans förhävelse och godhetens högmöd tillsammans går ut att beta på de himmelska ängarna. Om « Den yttersta dagen » skänker någon lyssnare denna framtidsvision, är den inte skriven förgäves.

179p. 128 (1) : Ddö, p. 161.

180Den vita klippan är helt annorlunda än de först tror. De inbillar sej nämligen att den börjar dar madame har upptäckt den och sedan löper ut mot lagunens mitt, nödtorftigt täckt av ett sandlager, men när de skrapar av den sanden med sina trötta händer märker de att den taren helt annan och oförmodad riktning och plötsligt grips de alla av en mäktig, allt betvingande längtan efter att helt blotta den vita klippan, efter att avlocka den dess vita hemligheter. Ja, deras verksamhetsbegär är så häftigt att de alla faller på knä i vattnet och med brådskande handrörelser börjar gräva undan sanden.

181p. 128 (2) : Ddö, p. 163.

182På några sekunder har de sedan röjt undan alla spår av Lucas Egmonts verk för att just när allt är fullbordat finna att det var helt överflödigt eftersom klippan plötsligt tar slut, alldeles meningslöst.

183p. 128 (3) : Ddö, p. 166.

184Ja, vad skall man ha en klippa till ? Kan någon såga vad man skall gora med en liten vit klippa på ungefär åtta kvadratmeter av vilka hälften för övrigt ligger under vatten. Finns det överhuvudtaget något meningslösare än en liten klippa som man inte kan borra hål i och sen spranga i luften efteråt och få ut nån mening av det, nån förnuftig mening ?

185p. 128 (4) : Ddö, p. 162.

186De är fern stycken som ligger på knä i vattnet och graver och de arbotar så sammanbitet, så oberoende av allting annat som var det världens själ, lösningen till värlslidandets gåta, som låg dold under öns sträva sand.

187p. 128 (5) : Ddö, p.p 163-164.

188Det är ett förfärligt ögonblick när klippan tar slut, de har blivit utkastade ur en fruktansvärd tillvaro, utan räddning det är sant, men täckt av glömska, till en fruktansvärd tillvaro utan räddning där den spetsade vakenheten är det enda vissa, och medan de ligger på knäna med halsarna sträckta över den uppskottade graven speglar deras ryggar deras skräckslagna villrådighet så komiskt och så förfärande att kvinnorna som ser dem uppfrån först vill skratta och sedan skrika av rädsla.

189p. 129 (1) : Ddö, p. 165.

190Men elden då ? Varför lät ni elden slockna ? Och maten ! Varför åt ni maten ? Vad skulle vi med vatten utan mat ? Och vad skulle vi med mat och vatten utan en båt som kunde ta oss härifrån ? Och vad skulle vi med en båt som ville rädda oss om vi inte ville bli räddade, om vi alla är flyktingar som har kommit till det enda no mans land där vi hör hemma !

191p. 129 (2) : IDC, p. 209.

192Är inte alla våra handlingar symboliska, finns det överhuvudtaget några meningslösa handlingar och man kan också fråga : finns det några meningsfyllda handlingar, finns det inte bara symboliska handlingar, blir inte våra handlingar hur vansinniga och hur meningslösa de än kan te sej för betraktaren fulla av mening när vi har en bestämd symbolisk avsikt med dem, när vi slår ett snöre om närmaste ek och försöker dra omkull den är det en handling som är lika meningsfull som at riva ett hus eller hänga sej på en vind därför att alla symboliserar de det meningslösa i alla mänskliga strävanden.

193p. 130 (2) : BB, p. 51.

194Jag tror att ju mer kunskapsteoretiskt stoff man inhämtar desto mer mångskiftad, desto mer nyanserad blir ens bild av den verklighet som döljer sig bakom begreppen. Denna verklighet är ju så omätligt rik, att ett fixt bestämmande av ett begrepps position helt enkelt måste bli en absurditet. För mig kan begreppet sanning inte sammanfattas i en enkel formel så som det var möjligt för mor att gora det.

195p. 131 (1) : Ddö, pp. 202-203.

196Vad tjänade allting till, vad tjänade alla offer till, vad tjänade allt mod till, vad var det för nytta med alla goda handlingar om de ändå bara ledde till löjeväckande resultat ? Tillvarons oändliga omoral stod plötsligt klar för honom. Att leva var som att springa runt i en väldig labyrint, en sån där som de har för barnen på vissa kultiverade nöjesplatser, och i mitten låg den lockande pärlan på en sten och lyste och rödkindad och orubblig i tron på labyrintens ärlighet sprang man i ungdomen in i den och löpte de första varven under en jublande förvissning om att man snart skulle vara framme. Och så gick hela livet medan man sprang och sprang fortfarande övertygad om världens välvilja mot alla ivrigt springande och först när det var riktigt för sent markte man att den gång man löpt i bara skenbart rör sej in mot medelpunkten, labyrintbyggmästaren har i själva verket laborerat med flera olika banor av vilka endast en för en in mot parlan, och sålunda är det den blinda slumpen och inte den seende rättvisan som länkar de springandes öden och först när det alltså är för sent att vända, om ens någonsin, blir man alltså upplyst om att det man ägnat all sin kraft åt bara liado ett visst värde som arbetsprestation men aldrig kunde leda till något praktiskt resultat. Under sådana omständigheter borde det inte förvåna eller uppröra någon om de mera klarsynta bryter sej ur sin bana och hoppar över några fåfänga varv för att på en genväg ta sej fram till medelpunkten. Kallar man det omoral, kallar man det brottsligt förfarande, bör man ju ändå betänka, att en människas omoral aldrig i evighet kan konkurrera med världsordningens välsmorda, perfekt fungerande brottslighet. Å ena sidan en hastigt uppflammande förtvivlan som tar sej mindre balanserade former, å andra sidan en medveten, kallt nickelglänsande omoral, stolt över sin köld och sin blankhet.

197p. 131 (2) : Ddö, p. 213.

198Han har överdrivit deras intresse för motståndet mot världens splitterfria orätt, deras intresse för den skenbart meningslösa handlingen som skakar världen, deras förststaelse för människans väsentligaste uppgift : att säga åtminstone den halva sanningen om världens hela lögn.

199p. 132 (5) : NL, p. 219.

200Mit emot honom vid bordets övre kortsida satt alltså den tjocke i en högkarmad stol. Som en domare, tänkte han, just som en domare.

201p. 133 (1) : VBT, p. 240.

202Det finns så gott om domare i världen. Varje sekund i detta liv är mättad med domar. Den blinda rättvisan dömer de blinda brottslingarna. En stat dömer sina medborgare till döden i en skyttegrav. En grym skenmoral dömer de « orätt » älskande till skamsen illegalitet. Ett slumkvarter dömer sina fattiga till evig fattigdom. Förtalet dömer den frigivne till evig brottslighet. En gammal orubblig världsordning dömer de unga till evig hopplöshet. Och de dödsdömda kan inte protestera, de kan bara dö. Det är domarna som måste bli annorlunda, mindre domare, mera människor, mindre rättvisa, mer mänskliga.

203p. 133 (3) : Ddö, p. 50.

204Han bröts ner av tvivel, han märkte ju med vilken idiotisk meningslöshet de fina lederna, de grova musklerna, alla ben i kroppen levde, rörde sej — och han steg åt sidan med sitt tvivel och iakttog sej själv förstulet, och se : kroppen levde inte längre, den rörde sej med möda. Hur han fruktade den dag när allt skulle stå stilla, allt skulle knytas till en väldig kramp.

205p. 134 (1) : Ddö, p. 165.

206Å, vad fruktan och döden är likgiltiga för vår geografiska belägenhet.

207Då säger Lucas Egmont :

208— Vad skall vi med en klippa till ? Vad skall vi göra med en klippa ? Är det en klippa vi behöver ? Å gud.

209p. 134 (2) : Ddö, p. 170.

210För den ensamme är livet egentligen alldeles meningslöst.

211p. 135 (1) : Ddö, pp. 167-168.

212Och en alldeles ny erfarenhet uppsöker Lucas Egmont : utan att för ögonblicket vara särskilt intresserad, eftersom han just nu inte känner av sin törst, för den sortens frälsning som behöver en klippa för att kunna realiseras, ja utan att för ögonblicket vara särskilt intresserad för frälsning överhuvudtaget, eftersom han är övertygad om eller åtminstone ponerar att det enda som kan driva en människa till att söka efter en utväg ur denna världens djungel är den totala, klart belysta medvetenheten om att ingen frälsning kan vara möjlig just på grund av djungelns brutala egenskap av djungel, utan att alltså sympatisera med den hunger efter frälsning som lyser ur fiera av de andras ögon får han plötsligt ett obetvingligt behov av att uttrycka den välsignade mening som alla utom kaptenen — han med sin perversa ensamhet — längar efter att få höra, han vill bli ett medium, ett anti-spiritistiskt medium, och plötsligt upptäcker han sin och allas fiende. Han böjer sej fram mot kaptenen och kisar närsynt och han måste ha varit blind i hundra år som inte upptäckt fienden i detta ansikte, det är som att se in i en gammal rustnings ansikte där fyrahundra års ensamhet stirrar en till mötes under det rostande visiret, men där minnena av riddarens hatande ögon under striden ännu glimtar i ögonspringorna.

213p. 135 (2) : Dramer om dömda, p. 35.

214Hur kom jag hit ? Allt är så förvirrande. Musiken. Lukten av vin och blommor. Mjuka mattor som sväljer ens steg. Glas och inte plåt. Tavlor på väggarna och inte tomhet. Röster av människor och inte viskningar från djur. Kvinnor och inte bara rå längtan efter kvinnor. Händer att trycka och inte bara händer att bita efter. Lappar som kan öppnas för ett leende, läppar som inte bara är sammanbitna. Ett dukat bord som gnistrar i ljuset. Och ljus, så mycket ljus efter så mycket mörker. Säj mej, hur kom jag hit ?

215p. 135 (3) : Ibid., p. 38.

216Det känns som om jag befann mej i främmande land och inte begrep ett dugg av det som hände omkring mej.

217p. 135 (5) : Ibid., p. 64.

218Jag var upprorisk i början av fängelsetiden. Men inte mot domen inte utan mot den dåliga maten, mot den alltigenom nula behandlingen.

219p. 136 (1) : Ddö, p. 170.

220För den ensamme är livet egentligen alldeles meningslöst och han skulle dö, först som sist som ni uttrycker det, om det inte vore för en sak, om han inte ägde en sak att leva för, nämligen sin ensamhet.

221p. 136 (2) : Ddö, p. 209.

222Men om vi skulle leva då, om vi satte igång och försökte fånga fisk eller grava oss ner till en brunn för att få vatten, om vi satsade allt för att få leva några timmar till, var inte också det en symbolisk handling, en symbol för överlevandet, inte vårt personliga överlevande som inte angår oss potentiella självmördare ett dyft, men en symbol för människosläktets överlevande som inte heller angår oss så värst men som vår fantasi, vår begåvning för symboler, är så tilltalad av att syssla med ?

223p. 137 (1) : Arbetaren.

224Det är väl ändå på det sättet, menar man i danska järnvägskretsar, att om en hund skall kunna uppleva friheten måste den samtidigt uppleva tvånget. På samma sätt förhåller det sig för övrigt också med människan, åtminstone här hemmma i Danmark. För att friheten skall kunna upplevas måste hon ha ett existerande förbud att jämföra den med...

225Än en gång tycks den bittra erfarenheten besannas att för de flesta människor (och hundar) är friheten en sak om vilken de icke vet mera än dess förlust hör begråtas av alla.

226p. 138 (1) : Ddö, pp. 138-139.

227Och spåret skär genom öknarna, det lyser blodrött i solnedgångarna och han Springer i det och svetten och blodet sprutar som en fontän ur honom, han förbannar spåret och han älskar spåret, ren vit snö täcker det och det knarrar under fötter och hjul, bröstkorgar efter djur och människor sticker vitnande upp ur spåret och i floderna ser stävarna efter gamia sjunkna båtar likadana ut, ibland brinner det eldar längs spåret och ibland brinner det i en själv men det är bäst att fortsätta med det enda hoppet som har blivit över sedan alla andra gjort konkurs : att spåret skall våga språnget in i ensamheten, den jättelika ensamheten där själva ensamheten sjunger och det är bäst att offra allt, det är bäst att vara trogen mot sin ensamhet och octrogen mot allting annat oeh kanske går spåret i brant vinkel över Boy Larus eller någon annan av de räddade och trycker in hans bröstkorg eller någon annans, ty alltid finns hoppet där, det enda stora hoppet : hoppet om att språnget skall ske just från den bröstkorgen, just från det hjärtat.

228p. 139 (1) : Ddö, pp. 170-171.

229För den ensamme, svarar kaptenen och drar suckande av sej stöveln och lägger den i knät, för den ensamme finns det bara en sorts tillåtna meningslösheter och det är meningslösheter som hjälper honom att uppnå ensamheten och det finns många otillåtna för att inte såga förbjudna meningslösheter och de meningslösaste av alla dessa meningslösheter är naturligtvis dessa som leder honom tillbaka till den hotande, alluppslukande omättliga gemenskapen. — Men dar är en sak som inte stämmer, påpekar Lucas Egmont, ni vill alltså hävda att alla företag i livet är meningslösa, å andra sidan påstår ni att för er i er egenskap av ensam har livet verkligen en mening, nämligen ensamheten i sej själv, men ensamheten, den största och rikaste och skönaste och mest bedrägliga ensamheten som kan liknas vid den paradisiska tillvaron i en kombinerad gifthåla och konserthall, detta tillstånd infinner sej inte orsakslöst hos en, det gär inte att bara lägga sej i en källare och vänta på att det skall falla över en ur mörkret, den mest eftertraktade ensamheten kräver i stället aktiv handling av er, kräver att ni aktivt tar del i vad ni kallade världens meningslösheter — men det är dar jag tycker att ni gör er skyldig till ert stora terminologiska misstag.

230p. 139 (2) : Ddö, p. 215.

231Det är inte sant att jag njuter av den, säger kaptenen, men ni måste förstå att det är så att det enda sättet att bära den stora ensamhet som så ofta drabbar mej är att ta emot den som en gåva, som en kärkommen njutning, och det är också så att jag tror den lilla ensamheten, den som X och Y känner när andan faller på är mycket farligare för världens hälsa än min. Det är bara de allra starkaste som kan bära en ensamhet liknande min, det behövs trumhinnor till det för det första, starka trumhinnor som orkar bära den där fruktansvärda tyngden som pressar mot dem när rymden plötsligt börjar sjunga av ensamhet.

232p. 139 (3) : cf. p. 111 (4).

233p. 140 (1) : Ddö, p. 171.

234Även för er som så ivrigt förnekar det finns det sålunda meningsfulla handlingar, på samma sätt menar jag att det också för andra finns meningsfullhet i livet, även om livet i och för sej är meningslöst. Naturligtvis finns det väl ingenting som i och för sej har mening här, då skulle man aldrig mer kunna förlåta livet, men allt man gör och allt man låter bli att göra är säkerligen av betydelse för en själv, för ens egen känsla av fruktan, för ens egen känsla av skuld. Därför är handlingen, den löjliga, meningslösa, paradoxala handlingen så full av betydelse, så dräktig med ansvar även för de många av oss som längtar efter gemenskap men irrar omkring isolerade som himlakroppar i en rymd som blir allt ödsligare för varje pulsslag. Därför måste man skära ut sin bit ur världens meningslöshet och bekänna innan man för alltid sticker kniven mellan tänderna : jag tror på helhetens meningslöshet men på delens oavsiktliga meningsfullhet.

235p. 140 (2) : Ddö, p. 228.

236Forst då fick jag en riktning mot ett mål som obestridligen var alldeles ouppnåeligt, men det spelade till sist ingen roll eftersom det är själva kampen som betyder nånting och inte målet och eftersom det är kampens glädje och inte målets glädje som hindrar en att gä under, för det finns ett att « gåä under » även om det inte betyder nånting konkret, att gå under är att leva omedveten och dö lycklig utan att ha kämpat för ett meningslöst mål, att gå under är att dö lugnt och fridfullt utan att ha gjort ett meningslöst motstånd mot världens stora meningslöshet.

237p. 141 (1) : Ddö, p. 205.

238Solidaritet, tankte han, solidaritet från en vattentjuv, men ändå solidaritet, den enda som någon visat mej här på on. Jag får inte kasta bort den därför att den är världens enda solidaritet, därför att den är världsordningens hittils enda bevis för att det finns sprickor också i donna kompakta orättfärdighet.

239p. 141 (2) : Ddö, p. 206.

240Han är glad, därför att livet utan vatten, livet utan mat, livet utan biografer och bananskal, tuggummin och kyrkklocker, ändå kan ge den som önskar det en möjlighet att försvara sej mot världens likgiltiga brottslighet.

241Bara symboliskt ? Nåja, vad är inte symboliskt, är inte våra resultat överhuvudtaget även om vi kämpar i en värld av miljoner mänskliga relationer och med miljoners öden i våra fingertoppar, är inte våra résultat även då så ömkliga, att den kamp vi förde för dem skulle vara meningslös om vi inte erkände kampens symboliska betydelse, kampens betydelse som kamp. Skulle det överhuvudtaget vara möjligt att göra någonting, att utföra en enda handling så magra som de praktiska resultaten är om vi inte räknade med symbolerna som praktiska realiteter ?

242p. 142 (1) : Ddö, p. 226.

243Och medvetenheten, just medvetenheten, de öppna ögonen som oförfärat betraktar sin förfärliga position måste vara jagets stjärna, vår enda kompass, en kompass som skapar riktningen för när inte kompassen finns finns heller inte riktningen

244p. 143 (1) : Ddö, pp. 227-228.

245Innan jag hade fått min riktning levde jag som en ansvarslös privatdynamitard som kände skuld men inte visste någonting om hur jag skulle bli kvitt den, jag var som en levande när som helst briserande bomb vars verkningar och explosionstid inte ens jag själv var medveten om, jag drev fram som en sotflaga i en avloppsledning. Jag förskingrade alldeles meningslöst från banken, jag gav mej iväg alldeles meningslöst och jag hamnade på den dar båten i Ronton alldeles meningslöst, jag stjälpte ut vårt gemensamma vatten, driven av privatdynamitardens ömkliga halmstrå : att vara trogen sin lilla bedrövelse.

246Men först när vi hade upptäckt den vita klippan och kampen om lejonet började, började mitt liv.

247p. 144 (1) : cf. p. 131 (1).

248p. 144 (2) : cf. p. 76 (2).

249p. 144 (3) : Ddö, pp. 205-206.

250Han kan börja slåss på ögonblicket och han känner sej glad, paradoxalt glad, för han är ju ändå i den Situationen att han skall dö när som helst, av sina sår, av svält, av törst, av det som för ögonblicket är starkast i sina bett, men han är glad därför att det trots den sena timmen ändå har yppat sej en möjlighet att visa solidaritet med nåntig, med en idé, med en människa, med en Symbol. Han är glad, därför att livet utan vatten, livet utan mat livet utan biografer och bananskal, tuggummin och kyrkklockor, ändä kan ge den som önskar det en möjlighet att försvara sej mot världens likgiltiga brottslighet.

251p. 145 (1) : Dramer om dömda, p. 225.

252Jag är förlorad för er, förstår ni inte det. Jag hade ju accepterat redan. Inte kan man vara dödsdömd på morgonen och livdömd på kvällen. Inte kan man byta ut den dödsdömdes säkra tillvaro mot den livdömdes osäkra lika lätt som man byter en kostym.

253p. 148 (3) : Afton-Tidningen, 30.11.1945.

254Den sanningssökande hunden... sammanfattar alla Kafkas erfaronheter av sanningssökandet, där finns både frågorna och svaren; sanningen och tvivlet på samma sanning... Det är typiskt för Kafkas hund liksom det är typiskt för Kafka själv att han vill bli kvitt sin oerhörda upplevelse av ångest och förtvivlan genom en brutal analys, ett envist frågande.

255p. 164 (1) : Ddö, p. 228.

256Ja, inom min riktning skall jag vara så trogen min död att jag utan en rysning men med en tacksam likgiltighet över att jag fått leva skall kunna gå över sanden, sakta vandra ut i vattnet och där...

257p. 164 (3) : cf. p. 140 (1).

258p. 165 (2) : Existentialismen, p. 270.

259Men under framställningens gång förskjuts problemet en smula. Det absurda framträder efter hand som ett värde och ett medel till frälsning.

260p. 166 (2) : VBT, p. 291.

261Ty så länge jag inte låter mig övermannas är även jag en makt. Och min makt är fruktansvärd så länge jag har mina ords makt att sätta emot världens, ty den som bygger fängelser formulerar sämre än den som bygger frihet.

262p. 166 (3) : VBT, p. 288.

263Det definitiva tecknet på min frihet är att min fruktan viker och lämnar plats för oberoendets jämna glädje.

264p. 169 (2) : Ddö, pp. 225-226.

265Finns det någon räddning för honom ? Ja det måste helt enkelt firmas någon räddning, om man nu överhuvudtaget skall tala om räddning eller tala om förlisning. Det är kanske inte någondera delen som finns. Varför skulle vi gå under förresten och hur skall det gå till att gå under om vi inte tror på någon straffande överhöghet över alla överhögheter, men annars skulle det naturligtvis stämma med vår omoraliska världsordning att det inte vore nog att bära sin plåga och sin glägje medan man lever utan sedan också. Det skulle komplettera bilden av vår världsordnings Justitia med de liderliga dragen alldeles förträffligt, med den brutala järnmasken över det av vällust förvridna ansiktet.

266p. 189 (1) : cf. p. 79 (4).

267p. 190 (1) : O, p. 124.

268Nu kan det naturligtvis tänkas att det var stämningen och den befriande känslan av att för ett ögonblick slippa från den pinande ångesten som förstorade upp proportionerna i det vi hade hört, men inte ens under mer normala förhållanden hade vi nog kunnat låta bli att känna oss imponerade.

269p. 190 (2) : O, p. 144.

270Det var Edmunds historia. Don krampade tag is oss lika mycket som de två andra men det var något visst med den ocksä, nägot särskilt som löste upp ångesten för oss.

271p. 192 (1) : O, pp. 190-191.

272För mej återstår då, sa Edmund, — och ja skulle trots allt vara lycklig om ja visste att min situation inte är unik i världen — ett par utvägar, om man nu vill kalla de så. Jag kan till exempel låta järnbande sitta kvar i orubbat bo å låssas som om ja föddes med de. Eller ja kan säga : Se här mina vänner, här är de senaste herrmodet på planeten, järnband à la stat. De exkluderar alla andra huvudbonader. De är ett under av komfort. De behövs inga svettremmar. Man behöver inte ta av de när man går på en restaurang. Behäll de lugnt på på bio. Sätt ljus i de den 13 december, fodra de me blågult den 6 juni. De anpassar sej smidigt efter temperaturens växlingar. På vintern, när man ju har behov av de, kyler de skönt. På sommarn bränns de som en ugnslucka. En annan fördel med de är att de växer. Kanske är de världens enda växande huvudbonad. Snart behövs inga öronskydd. Pannremmar blir onödiga för att inte tala om solglasögonen. Kasta näsvärmarna och mustaschborsten. Inte heller hakbandet är nödvändit, lika lite som yllehalsduken. Nu kan ni knappa in på klädkontot. Ge skokorten till någon battre behövande. Inte ens hålfotsunderläggen behövs när järnbande växt tillräcklit länge. När ni har kommit sä längt inser ni plötsligt att detta måste vara lyckan. Lyckan måste ha suttit på insidan av järnbande eller på något annat mystiskt sätt vara förknippat med de. Ni känner en stor, stor trygghet, en så stor trygghet hade ni aldrig känt före de underbara järnbande å nu mäste ni givetvis rekommendera en så ubderbar persedel för edra vänner.

273p. 192 (2) : O, p. 191.

274... men när man sedan blir feg å inte orkar bära de är de hederligare att slita loss de, även med risk att svålen följer me, än att låssas som de var en dyr klenod.

275p. 194 (2) : O, p. 196.

276Allt hade varit mycket bättre, tankte han, om inte det här förbannade järnbandet hade varit. Då hade ingen kunnat hindra mej från att säga : Hör hit, kamrater, jag vill att ni ska hjälpa mej nu. Jag vill att ni ska lyssna på mej noga nu å när ni har lyssnat på mej vill jag att ni ska säga : Inte behöver du ha dåligt samvete inte. Kunde du kanske hjälpa att han var död innan du hann tillbaks med vattenskopan.

277p. 194 (3) : cf. 73 (2).

278p. 195 (1) : NL, p. 97.

279Jag ville bara lära honom hur det känns att få kämpa lite för att få en kvinna. Jag ville ju bara få honom att hjälpa mig att besegra min ensamhet genom att tränga in i den.

280p. 195 (2) : NL, p. 100.

281Det är bara när jag är ensam som jag kan låsa upp. Bara när ingen kan komma in kan jag ha dörren öppen. Hur ensam måste jag göra mig för att någon äntligen skall upptäcka min ensamhet och rädda mig ? Slå in min dörr ?

282p. 196 (2) : BB, p. 49.

283Visserligen kan Du ha rätt, när Du säger, att det inte är särskilt vackert att ljuga, men jag tror nog, att en lögn skall bedömas efter vad man försöker vinna genom den. Ljuger man till exempel för att vinna praktiska fördelar av något slag anser jag, att det är ett omoraliskt sätt att begagna lögnen på, men ljuger man för att göra en människa glad kan jag inte finna annat än att den lögnen har sitt berättigande.

284p. 197 (1) : BB, p. 50.

285Det är bara det, att föräldrar kan ha en annan uppfattning av vad ordet plikttrohet betyder än sina barn. För människor, som varken i sitt arbete eller av intresse för saken sysslar med ord och ords valörer, blir ju tyvärr lätt alla begrepp entydiga. För en obildad människa har ju exempelvis ordet fosterland en mycket enklare och mer enplanig innebörd än för den bildade individen, som i ett skenbart enkelt begrepp genast urskiljer alla de komponenter, av vilka begreppet är sammansatt. På samma sätt förhåller det sig givetvis med begreppet plikttrohet. För en i viss bemärkelse så enkel människa som mor betydde det att vara plikttrogen helt enkelt att gå upp tidigt om mornarna, att arbeta strängt under vilka förhållanden som helst, ja till och med att arbeta in absurdum, det vill saga under omständigheter, som ingalunda betingar arbete. Den sortene plikttrohet är helt enkelt identisk med ordet arbete.

286p. 197 (2) : cf. p. 130 (2).

287p. 198 (1) : BB, p. 104.

288Därför att du och hon har gjort det rummet så smutsigt att bara ni själva kan gå in i det utan att skämmas. Gick jag in i det skulle jag inte bara befläcka mig själv utan också mitt rena minne av mor.

289p. 198 (2) : BB, p. 106.

290Just analysen, det vill säga medvetenheten, är en människas förnämsta vapen både mot de dåliga exemplen av andra och lidelserna inom sig själv.

291p. 198 (3) : BB, p. 111.

292Därför gäller det att i varje ögonblick vara pålitlig mot sig själv, att inte låta en själv lura en själv. Därför är det så viktigt att vara medveten om vad man själv gör, och det enda sätt på vilket man kan uppnå en sådan kunskap är ju att analysera varje minsta bit av sina känslor och sina handlingar.

293p. 199 (1) : BB, p. 207.

294Långsamt fylls man av en varm förvissning : Det var inte för att dö man gjorde det, inte för att bli räddad heller; utan för att få frid. Frid med allt inom en som önskar dö, frid med allt utom en som vill tvinga en att leva.

295p. 202 (1) : cf. p. 26 (1).

296p. 204 (1) : cf. p. 75 (1).

297p. 205 (1) : cf. p. 131 (2).

298p. 205 (2) : En Fågel av eld, p. 122.

299Ormens evangelium om människans trohetsplikt mot ångesten blir nästan parodierat i De dömdas ö. Talet om riktningen och medvetenheten i De dömdas ö avslöjas bittert och ironiskt i Bränt barn och Bränt barns idealisering av de stora hundarna möter sitt öde i Brölbpsbesvärs förnedringsmystik.

300p. 205 (3) : BB, p. 204.

301Själv har jag varit en stor hund. Men en stor hund vill jag inte heller vara, även om det är bättre att vara en stor hund än en liten. Något annat val än valet mellan att vara en stor hund och att vara en liten finns inte.

302p. 206 (2) : BB, p. 82.

303Ibland gör vi en handling utan att veta varför. När den är gjord blir vi förvånade över att vi gjorde den. Eller också blir vi rädda. Men ur förvåningen likaväl som rädslan växer fram en förklaring till handlingen, måste göra det, ty det oförklarade fyller oss med en ångest som vi inte orkar bära länge. Men när förklaringen väl är tänkt eller uttalad har vi glömt att den kom efteråt, att handlingen kom först. Blir vi aldrig påminda om det, därför att handlingen stämmer med förklaringen, är allt gott och väl. Men ibland är allt inte gott och väl. Det är då vi plötsligt märker att förklaringen som gavs oss är lögnaktig, att den, när handlingens följder en gång står klara för oss i ljuset av allt det som sedan hände, då visar sig vara en förfalskning av vad vi innerst avsåg med handlingen. Det är då vi känner verklig ångest. Ty verklig ångest är att inte kunna lita på sina tankar när de är ensamma. Verklig ångest är att veta att ens tankar ljuger fast man själv är sann.

304p. 207 (1) : BB, pp. 204-205.

305En stor hund har jag varit därför att jag har bedragit er alla. Jag har också varit en liten hund, ty jag har bedragit mig själv. I de små hundarnas land bedrar vi alla oss själva. I de små hundarnas land drömmer vi alla om små hundäventyr. Men för det största äventyret av alla är vi rädda. För att leva rent, för det enda äventyr som inte är litet, har de små hundarna en panisk förskräckelse. Ty för de små hundarna är endast det lagoni smutsiga värt att leva för. I de små hundarnas land är oanständighet värre än omoral. Där vet man inte att endast ett är omoraliskt : att medvetet vilja göra någon ont. I de små hundarnas land är därför den passiva ondskan mer aktad än den aktiva godheten.

306I de små hundarnas land är vi alla falskspelare. I de smä hundarnas land gör vi allt på skoj. På skoj matar vi alla små hundar med smulor av våra känslor. På skoj säger vi oss älska varenda liten hund som vi möter. Därför kan ingen verkligen älska i de små hundarnas land. Därför finns det ingenting äkta i de små hundarnas land. Inte ens falskheten är äkta dar. I de små hundarnas land spelar till och med falskspelarna sitt falska spel falskt. I de små hundarnas land behöver man ingen tro. Därför har man heller ingen. Har man nägon har man den på skoj, ty i de små hundarnas land sker allting på sjoj.

307I de små handarnas land har de äldre hundarna ingenting att säga de unga hundarna. Hade de något att säga skulle de ändå inte våga säga det därför att i de små hundarnas land tror ingen på vad hon själv säger. Inte ens lögnen är där riktigt lögnaktig. I de små hundarnas land ljuger sanninssägarna och talar lögnarna sanning. Därför är allting lika sant och allting lika lögnaktigt. Allting låter sig bevisas, såväl satsen som motsatsen. Därför skulle vi tro på bägge delarna, om det i de små hundarnas land skulle finnas någon som vågade tro.

308p. 211 (I) : Stig Dagerman, pp. 131-134.

309Många äro de som i Stig Dagerman känna en ung diktare, överreklamerad saga några, betydande flera, geni få. Låt oss här hålla oss till sakliga ord och påstå att några av hans verk i en lycklig form lidelsefullt hävda väsentliga påståenden om människan och hennes verklighet. Detta gäller främst de tidigaste verken, det vill säga de romaner, noveller, dramer och dikter som skrivits före den lokala berömmelsen och ännu inte märkbart sträva efter att smickra kritikens goda smak eller tillfredsställa antagna förväntningar hos en antagen publik. Utan att tillhöra den sorts tvivelaktiga författare som villigt fördärvar sin talang, sin moral, sin självaktning, sitt rykte och slutligen. ty även den litterära rättvisan hembär till sist seger, publikens förtroende intar dock Stig Dagerman en beroendeställning såväl till den litterära kritiken som till den mindre fordringsfulla publiken. Denna hans dubbla bundenhet är säkert inte ovanlig hos unga svenska författare, men till följd av en avancerad dubbelhet i sitt väsen är Dagerman den bland de unga som bäst lyckats tjäna de två herrarna. Hans dröm har de senaste åren knappast varit att modigast säga sin mening, att hänsynslösast trotsa konventionerna, att vara stötesten och förargelseklippa. I förhoppningen om att det är möjligt att sälja blommor på barrikaderna och bli bestseller på lätt polerade sanningar har han utfört skickliga kompromisser, inte sä mycket med sitt samvete som med sitt mod och sin smak. Viktigare än att hålla en moralisk standard, en strängt fixerad ideologisk position, bar han funnit vara att upprätthålla den ekonomiska standarden...

310Om målet borde Stig Dagerman inte tveka eftersom han började sitt diktarskap med att visa det : att i en form som är den för honom rätta, eftersom den är det bästa uttrycket för just hans personlighet, skildra människan i hennes kamp för friheten från nöd, skräck, misär, fulhet, dumhet och livsförnekande konventioner. Att utan rädsla för professorers och kollegers omdömen frankt yttra sin mening om litterära, konstnärliga, politiska eller andra problem borde också ! honom att nå detta mål.

311Till detta krävs givetvis en vilja, som han visserligen äger men mera sällan begagnar.

312p. 215 (3) : Ddö, p. 64.

313... och tror att du gjort upprur, men allt du lyckats med är att ha flytt från upproret, fegt stuckit dej undan under de adiaste förevandningar.

314p. 218 (1) : Ddö, p. 195.

315Men kanske skulle han ändå aldrig ha fallit på knä och pressat först sina händer och sedan sina armar och sedan allting av honom mot henne, om hon inte inbjudit honorn till det, om hon inte skrikit till honorn att han skulle våldta henne.

316p. 236 (1) : Lettre de Werner Aspenström à G. Périlleux.

317... men i existentialismen, som den gestaltades av bl. a. Camus, kände han naturligtvis genast igen sina egna och sin generations konflikter och känslor och forslag till utvägar och nödlösningar...

318p. 240 (1) : Idem.

319... absurdismens och existentialismens idéer svävade ju omkring som frömjöl, inte mycket behöver fastna på ett startberett och assimilationsbegåvat geni för att det skall börja gro och växa. Overhuvud tror jag att litteraturforskare ofta överskattar betydelsen av en direkt och datumstämplad litterär påverkan, ingenting kan utlösas av ord som inte redan finns som känsla och aning och upplevelse i kroppen förberedd...

© Presses universitaires de Liège, 1982

Conditions d’utilisation : http://www.openedition.org/6540

Cette publication numérique est issue d’un traitement automatique par reconnaissance optique de caractères.

Acheter

Rechercher dans OpenEdition Search

Vous allez être redirigé vers OpenEdition Search