Version classiqueVersion mobile

Bridges to Scandinavia

 | 
Andrea Meregalli
, 
Camilla Storskog

Mottagandet av Carlo Emilio gadda i skandinavien: en fråga om översättningssvårigheter? Med en översättning till svenska av ett utdrag ur Quer pasticciaccio brutto de via Merulana

The Reception of Carlo Emilio Gadda in Scandinavia: A Matter of Translation Difficulties? With a Translation into Swedish of an Excerpt from Quer pasticciaccio brutto de via Merulana

Paolo Marelli et Susann Silander

Résumé

In this article the two authors focus on the reception of Carlo Emilio Gadda in Scandinavia and the possibility to translate his work into the Nordic languages. Paolo Marelli analyses the reasons for Gadda’s lack of recognition, particularly in Sweden and Norway, while identifying a theoretically applicable translation strategy. Susann Silander puts this strategy into practice by translating – for the first time into Swedish – an excerpt from the novel Quer pasticciaccio brutto de via Merulana.

Texte intégral

  • 1The Edinburgh Journal of Gadda Studies är ett ypperligt exempel på bidrag till den internationell (...)

1Med en förhastad slutsats brukar man påstå att det svala mottagandet av Carlo Emilio Gadda i utlandet orsakas av hans invecklade prosastil och av språkliga svårigheter. I översättning anses Gadda alltså bli en svårläst författare som den stora publiken inte kan uppskatta och som ingen förläggare vågar publicera. Ändå har hans verk studerats av många utländska forskare1 och översatts till flera språk, bland annat tjeckiska, polska, serbokroatiska, ungerska, grekiska, japanska, hebreiska, finska, rumänska och slovenska.

2När det gäller mottagandet av Gadda är Skandinavien ett kapitel för sig. I Danmark är Conni-Kay Jørgensen den enda forskare som har ägnat sig åt Gadda. Jørgensen är författare till en monografi (Jørgensen 2001) och har nyligen publicerat en välgjord översättning till danska av romanen La cognizione del dolore (Gadda 1963 och 2013), medan den italienska författaren fortfarande verkar vara helt okänd i Sverige och i Norge.2 Inte ens den rådande deckarvågen har väckt något större intresse för Quer pasticciaccio brutto de via Merulana, uppbyggd just som en detektivroman. Endast i ett par svenska litterära bloggar kan man stöta på enstaka inlägg3 där läsarna, efter att ha läst Quer pasticciaccio brutto i Weavers engelska översättning (Gadda 1985), påstår sig ha upptäckt en okänd författare som förtjänar större uppmärksamhet.

3Denna nordiska (närmare bestämt svensk-norska) anomali kan inte förklaras med hjälp av det sedvanliga argumentet att Gaddas språk är obegripligt och oöversättligt. Man bör istället försöka identifiera de nordiska särdrag som kan komma i fråga.

4Gadda framstår vid en första anblick som en författare som ifrågasätter – eller underminerar – alla de estetiska och sociala konventioner som nu råder inom skönlitteraturen och dess marknadsföring, från skrivakten till läsakten. Han tvingar alltså läsaren att acceptera estetiska principer som inte överensstämmer med de allmänna värderingarna. Detta är förstås en iakttagelse av allmänt värde och gäller inte enbart Skandinavien, men det handlar om konventioner och principer som uppenbarligen är djupare förankrade i den nordiska kulturen än till exempel i den italienska.

  • 4   Man bör dessutom beakta att Gadda inte sällan uttrycker sig – eller får personerna att tala – med (...)

5Särskilt i Sverige betraktas varje form av retoriskt eller konstlat språk med en viss misstro, vilket sedan länge påverkar inte bara den skönlitterära prosastilen utan också det politiska språket och tidningsspråket (se Hägg 1996, 413, om det politiska språket). Den svenska läsaren förväntar sig alltså att politiker, journalister och romanförfattare ska uttrycka sig på ett okonstlat sätt, utan onödiga retoriska utsmyckningar. Man bör dessutom beakta att nusvenskan fortfarande befinner sig inne i en lång utvecklingsfas, som språkvårdarna främjar och planerar på grundval av vissa demokratiska principer och som kommer att leda till en ytterligare förenkling och utjämning (mestadels neråt) av dess stilarter och språkvarieteter. Gaddas sammansatta prosastil, i vilken olika italienska stilarter blandas och stöter samman med främmande språkkoder och i vilken just sofistikerade eller gammalmodiga ord, (pseudo)termer och bildade nyord är väsentliga beståndsdelar, blir oundvikligen inte helt acceptabel när man försöker återge den på sven- ska. Om man vill förenkla och generalisera förhållandena kan man säga att svenskarna har en uppfattning om sitt språk som är mer pragmatisk än estetisk, vilket inte bara minskar graden av acceptabilitet av en så invecklad och barock stil som Gaddas, utan också förhindrar dess återgivande på svenska.4

  • 5   Gadda tillägnas t ex bara 18 rader i Santoro 1980 (mot Bruno Cicognanis 27 och Ignazio Silones 45 (...)
  • 6   Det är värt att påpeka att det inte har skrivits någon antologi som behandlar italiensk litteratu (...)

6Ett annat argument som gärna används för att förklara det uteblivna mottagandet av en författare är det kulturella avståndet mellan Italien och Skandinavien, men under årens lopp har ett sådant argument visat sig vara allt svagare. Det är snarare värt att betona att den italienska litteraturen inte är så känd i Skandinavien som till exempel den engelska, eftersom den bara kan läsas i översättning. Dessutom har de italienska forskarna själva fakt-iskt degraderat Gadda till en underordnad ställning i 1900-talets litterära panorama,5 så det är självklart att de nordiska läsarna ägnar större uppmärksamhet åt storsäljare eller åt författare som får större utrymme i antologier.6

  • 7   Conni-Kay Jørgensens översättning till danska av La cognizione del dolore visar detta (Gadda 2013 (...)

7Ett sista argument som ibland används för att förklara bristen på litterära översättningar från italienska till de nordiska språken är att dessa är alltför ‘fattiga’ för att lämpligt kunna återge italienskans ordrikedom, ordvariation och stilarter, framför allt i ‘oöversättliga’ verk som till exempel Gaddas romaner. I själva verket är de nordiska språken i sig inte fattiga, potentiellt förfogar de över de nödvändiga resurserna för att översätta alla slags texter,7 det är hellre en jämn och monoton användning av ett språk som kan medföra dess utarmning. Problemet är snarare att svensk och norsk litteratur saknar en lång och djupt rotad tradition vad gäller stil och uttryckssätt jämförbar med den litterära tradition som i Italien förenar Folengo med Gadda genom Dossi och Faldella (Contini 1963; Segre 1979; Isella 1984), och som översättaren kan rätta sig efter för att skapa en acceptabel ‘Gadda-stil’ på svenska.

  • 8   Om man med översättning menar den exakta återgivningen ord för ord från ett språk till ett annat, (...)
  • 9   För frågor rörande översättningen av Gaddas verk se Renucci 1974; Altano 1988; Maldussi 1989; Wea (...)

8Förutsatt att oöversättligheten, särskilt när det gäller en skönlitterär text, bara är teoretisk och idealisk,8 kan till och med den ‘oöversättlige’ Gadda hanteras genom att tillämpa olika översättningsstrategier.9 Översättningsstrategin rör sig mellan två motpoler, en som i detta fall kan definieras som ‘lättbegriplig’ och en som man skulle kunna kalla ‘expressiv’ (Nida och Taber 1969; Nida 1975 och 2001).

9Den första strategin antas av till exempel William Weaver, Gaddas främste översättare till engelska, ett språk som passar bra för ett sådant ändamål. Weavers översättningar (Gadda 1969 och 1985) har den fördelen att de lyckats göra Gaddas verk kända utanför Italiens gränser, det vill säga de har tillåtit, som det har sagts, böckerna att existera på ett annat språk än italienska (Stellardi 1995) och gjort verken tillgängliga för en bred pub-lik. På så sätt har man dock offrat stilen, som utjämnats och plattats till. Dessa översättningar återger mycket väl den denotativa betydelsen av ord, fraser och meningar, men utelämnar stora mängder konnotativ och affektiv betydelse. Detta förfaringssätt är alltså diskutabelt, eftersom det krångliga språket i Gaddas prosaverk inte är en ytlig utsmyckning, utan väsentligt för förståelsen av texterna, då det återspeglar författarens syn på komplexiteten i samhället och i de mänskliga relationerna.

10Den motsatta strategin är den som i princip strävar efter att återge den härva av stilarter och språkkoder som utgör kärnan i Gaddas stil. Den här sortens stilöverföring (eller omskrivning) på ett annat språk än italienska kan inte alltid förverkligas och är lämpligast för experimentella översättningsförsök som inte är avsedda för den litterära marknaden.

11En kompromiss mellan begriplighet och stiltrogen imitation kan vara enklare att genomföra, en strategi som antagits av till exempel Conni-Kay Jørgensen och som vi har försökt använda i nedanstående översättning av ett utdrag ur Quer pasticciaccio brutto de via Merulana.

  • 10   Om användningen av dialekt i översättningar på konstprosa se Englund-Dimitrova 2001; Ingo 2007, 2 (...)

12Gaddas prosastil utnyttjar, som bekant, alla resurser som italienskan förfogar över genom att ständigt använda inte bara diafasisk, diastratisk, diatopisk10 och dessutom diakronisk variation, utan också anspelningar och ordvitsar, expressionistisk förvrängning av ord och konstruktioner (avsiktligt paronymiskt eller via kontamination), sammansatta eller avledda syntetiska nyord, också med hjälp av främmande leder. Resultatet av denna språkövning är en raffinerad och tilltrasslad arabesk, en förvirring av språk och stilarter (Rinaldi 2003) som översättaren ska reda ut i analysskedet och återskapa i överförings- och bearbetningsskedet genom att utnyttja mål- språkets hela potential.

13I översättningen av ett utdrag ur fjärde kapitlet av Quer pasticciaccio brutto de via Merulana (Gadda 1973, 102-05) har vi försökt – i mån av möjlighet – överföra alla stilistiska variationer och lexikala förvanskningar till sven-ska. Där det tycktes oss nödvändigt har vi anpassat sådana stilbrytningar till målspråkets konventioner eller eventuellt skjutit upp dem till andra ställen i texten, medan källspråkets uttrycksfullhet har förmildrats endast där översättningen skulle ha blivit obegriplig för den svenska läsaren. Huvudsyftet med denna översättning förblir i alla fall att återge komplexiteten i Gaddas prosastil på svenska, utan att försvaga dess expressiva och kognitiva funktion.

Utdrag ur Carlo Emilio Gaddas Quer pasticciaccio brutto de via Merulana

Valdarena hade fått genomgå upprepade förhör på Collegio Romano. De alibin som han producerat (kontor, springpojkar) visade sig hålla fram till 9.20, inte längre. Han sade sig ha gått omkring i staden. Omkring var? hos vem? Kunder? Kvinnor? Tobakshandlaren? Två eller tre gånger rodnade han, som för en lögn. Han hade till och med föreslagit frisören, men hade genast dragit tillbaka sitt påstående. Nej, han hade varit där föregående dag. I verkligheten hade ingen av hyresgästerna sett honom vid den tidpunkten. Först klockan 10.35, när han kallade på någon. Tösen Felicetti, ställd öga mot öga med honom, sa att hon inte hade stött på’n i trappen. Hon där som gick och sa godda’ åt Bottafavi som hade träffat ostförsäljerskerna. “n….e…j…”, sa hon, med plågade läppar som hon inte lyckades sära på, “den hära… va’nte där…” Sedan tystnade hon och pressad av nya och upprepade frågor, därefter av uppmaningar av alla de slag, böjde hon tårögd ner sitt huvud. Hon sökte säga ja men lyckades inte, hon öppnade inte munnen. Sen, med stora droppar på kinderna, tyckte alla att hon ville skaka på huvet. Hennes mamma, stående där på knä, ansikte mot ansikte med henne, strök henne över huvudet där vittnesmålen kommer ifrån och viskade i hennes öra mellan pussarna: “Säj nu, säj sanningen, lilla gumman. Få höra nu, visst har du sett han, unge herrn här, i trappen, ser du va blond han är? ser ut som en ängel? Säj, säj nu, fina gumman! gråt inte, mamsen din är här me dej och tycker jättemycket om dej, här har du!” hon smackade iväg två blötpussar “var inte rädd för den där farbrorn.1 Herr Ingarballo är inte en sån där dum farbror doktor som är elak, en av dom där som gör illa dej på tungan. Han är en farbror i svart kostym men är jättego!” och hon kände på lilla magen under klänningen, som för att se efter om den var torr eller blöt. Det är inte uteslutet att vittnesmålet kan åtföljas av något slags leveranser.

“Säj nu, säj nu, kom igen, stumpan min, för herr Ingarballo ska ge dej en docka, en sån där som rör på ögena, med ett rosa förklä med ljusblå små blommer på. Du ska få se. Säj nu i mammaörat.” Hon böjde då på huvudet och sa “Ja”. Giuliano bleknade. “Och vad gjorde unge herrn? Och vad sa han åt dej?” Hon utbröt i tårar, skrek desperat mellan snyftningarna: “nu far vi, nu far vi”. På det snöt mamman hennes näsa: adjö! man fick inte ur henne något mer. Mamman “ja, jag säger då det!” framhöll att hon var ett ovanligt framåt barn för sin ålder: “det vet man ju… ungar måste man ha handlag med”. I Ingravallos tycke var hon istället en idiot, helt i klass med modern. Fallet Pirroficoni hade ännu inte retat upp Den Eviga Stadens nyhetsflöde. Dödskallen i svart båthatt törstade, för övrigt, redan efter den misstänktes påfågelsfjäder för att kunna stoppa den där han stoppade fjädrar, vare sig från påfågel eller från rutten, stinkande höna.

Hur som helst var det lämpligt, redan då, att fortskrida med en viss försiktighet: don Ciccio kunde lukta sig till det och herr Fumi likaså, att den allmänna opinionen, det vill säga de kollektiva humörtvärsvängningarna, hade gjort sig till herrar över händelsen.

“Att bruka sig” av fallet – det där slumpmässiga fallet som Jupiter Niding, åskvädersmakaren, har flåsat2 framför dig, plaff, plaff – för att upphöja en egen pseudo-etisk aktivitet, i praktiken utstickande scenisk och smutsigt teatrifierad, är ett spel för envar, institution eller person, som skulle vilja tillskriva propagandan och sympatifisket dimensionen och allvaret hos en moralisk aktivitet. Psyket hos den dåraktiga politikern som uppvisats (pseudo-etiskt narcissistisk) klöser sig fast vid det främmande brottet, verkligt eller påhittat, och brölar över det som en korkad jävla best som meningslöst morrar över en åsnekäke.

Sålunda lyckas han genom detta fåfänga fall med en straffande myt trötta ut (lugna ner) den smutsiga spänningen som tvingar honom att agera, hur han än agerar, huvudsaken att han agerar, kosta vad det kosta vill. Det främmande brottet är “brukat” för att lugna den ormhåriga Megera, den galna hopen, som inte lugnar sig för så lite. Den ges get eller kid som offergåva och de uslingarna sliter den i bitar, skuttande med håret på ända, allestädes närvarande och glupska i den backanal som flammar upp av deras skrin, som färgas purpurröd av plågor och av blod.3 Således får en pseudo-rättvisa, en pseudo-stränghet eller ett pseudo-godkännande giltighet i folkmun, något för vilket den vanvettiga förundersökningens arrogans samt den kinebalanitiska orgasmen för den förtida domen tycks vara tydliga kännetecken. Vänligen läs i Krig och Fred, tredje boken, tredje delen, kapitel 25, en smärtsam och förskräcklig berättelse. Här avses den summariska avrättningen av den olycksalige Veresjtjagin, oskyldigt anklagad för att vara spion. Greve Rostoptjin, guvernör i Moskva, kråmande sig på palatsets trappor inför massornas dystra förväntan, beordrar sina dragoner att hugga honom till döds med sina svärd, där framför folkmassan. På den vackra inre grunden, herrejösses, “qu’il leur faut une victime”.4 Det var morgon, klockan var tio. “Klockan fyra på eftermiddagen tågade Murats trupper in i Moskva.”

Mycket grymmare och mer teatralisk, chez nous, hos oss, det där Hårdansiktet med fjäderplymen: vi beviljar honom inte ens, som vi beviljade Rostoptjin, de omedelbara förmildrande omständigheterna i bävan (att också han ska lynchas) och ångesten och ilskan och tumultet (fullständig masspsykos) och fienden vid grindarna efter kanonknallarna och massakern (i Borodino).

Il Valdarena, al Collegio Romano, era stato sottoposto a ripetuti interrogatori: gli alibi da lui prodotti (uffici, fattorini d’ufficio) si palesarono validi fino alle 9,20, non oltre. Diceva di essere andato in giro per la città. In giro dove? da chi? Clienti? Donne? Tabaccaio? Due o tre volte arrossì, come d’una bugia. Aveva messo avanti anche il parrucchiere, ma s’era subito ritratto dall’affermazione: no, c’era stato il dì prima. In realtà nessuno degli inquilini lo aveva visto, in quell’ora. Soltanto alle 10,35, quando lui chiamò gente. La pupa Felicetti, messagli davanti, negò d’avello incontrato pe le scale: quella ch’annava a dì bongiorno ai Bottafavi ch’aveva incontrato le venditrici de caciotta: “n...o”, disse, con gran pena dei labbri che non arrivava a spiccicare: “questo... nun c’era...”. Poi ammutolì: e stretta da nuove e da rinnovate domande, poi da esortazioni di ogni genere, chinò il volto in lacrime. Accennò a dir di sì, ma non si risolvette: non aprì bocca. Poi, coi goccioloni a le gote, parve a tutti che volesse far segno di no. La sua mamma, inginocchiata là, viso contro viso, le faceva le carezze in testa, di dove vengheno fora le testimonianze, le sussurrava dentro un orecchio, baciandola: “Di’, di’ la verità, cocca mia: dimme un po’, sì, si è che l’hai visto, er signorino qua, su le scale, vedi com’è bionno? che pare un angelo? Di’, di’, pupa mia bella! nun piagne, che co te ce sta mamma tua che te vo tanto bene, tiè” le scoccò due baciozzi, “nun te spaventà der dottore. Er dottor Ingarballo nun è un dottore de queli brutti, che so’ tanto cattivi, poveretti, de queli che ti fanno la bua su la lingua. È un dottore cor vestito nero, ma è tanto bono!” e le tastò il pancino sotto la vesticciola, come per appurare se fosse asciutta o bagnata: certi numeri del testimoniale non è escluso che accompagnino la testimonianza con adeguate erogazioni.

“Dimme, dimme: su, su, cocca mia, ch’er dottor Ingarballo te regala una pupazza, de quelle che movono l’occhi, cor zinale rosa co li fiorellini celesti. Mo vedrai. Dillo a mamma tua in un’orecchia.” Lei allora chinò il capo e fece: “Sì”. Giuliano impallidì. “E che faceva er signorino? E che t’ha detto?”. Lei ruppe in pianto, strillava disperatamente fra le lacrime: “’nnamo ’ia, ’nnamo ’ia”: dopo di che la mamma le soffiò il naso: addio! non si potè cavarne più nulla. Mammuccia, “ve dico!”, sosteneva che fosse una bambina straordinariamente sveglia, per l’anni sua: “se sa... che co li pupi bisogna sapecce fa”. A Ingravallo sembrò invece un’idiota, in tutto degna di sua madre. Il caso Pirroficoni non aveva ancora afflitto le cronache dell’Urbe: il Testa di Morto in feluca sitiva già, per altro, la penna di pavone dell’indiziato, da potersela infilare dove lui s’infilava le penne: de pavone o de pollo guasto che puzza.

Comunque era opportuno, già allora, procedere con una tal quale cautela: don Ciccio lo intuiva a naso, e il dottor Fumi non meno, dopo che l’opinione pubblica cioè la mattana collettiva s’era impadronita del fatto.

“Adoperare” l’avvenimento – quel qualunque avvenimento che Giove Farabutto, preside a’ nuvoli, t’abbi fiantato davanti al naso, plaf, plaf – alla magnificazione d’una propria attività pseudo-etica, in facto protuberatamente scenica e sporcamente teatrata, è il giuoco di qualunque, istituto o persona, voglia attribuire alla propaganda e alla pesca le dimensioni e la gravezza di un’attività morale. La psiche del demente politico esibito (narcisista a contenuto pseudo-etico) aggranfia il delitto alieno, reale o creduto, e vi rugghia sopra come belva cogliona e furente a freddo sopra una mascella d’asino:

conducendosi per tal modo a esaurire (a distendere) nella inane fattispecie d’un mito punitivo la sudicia tensione che lo compelle al pragma: al pragma quale che sia, purché pragma, al pragma coûte que coûte. Il crimine alieno è “adoperato” a placar Megera anguicrinita, la moltitudine pazza: che non si placherà di così poco: viene offerto, come laniando capro o cerbiatto, a le scarmigliate che lo faranno a pezzi, lene in salti o mamillone ubique e voraci nel baccanale che di loro strida si accende, e dello strazio e del sangue s’imporpora: acquistando corso legale, per tal modo, una pseudo-giustizia, una pseudo-severità, o la pseudo-abilitazione a’ dittaggi: della quale appaiono essere contrassegni manifesti e l’arroganza della sconsiderata istruttoria, e l’orgasmo cinobalànico dell’antecipato giudizio. Rileggasi in Guerra e Pace al libro terzo, parte terza, il capo 25, doloroso atroce racconto: e intendasi la sommaria esecuzione dello sciagurato Veresciàghin, ritenuto spia non essendo; il conte Rostòpcin, governatore di Mosca, teatrando di sulla scalea di Palazzo davanti la cupa attesa della folla, ordina a’ dragoni di ucciderlo a sciabolate, lì astante la folla: sul bel fondamento interiore, madonnabona, “qu’il leur faut une victime”. Era di mattina, le dieci. “Alle quattro dopo mezzogiorno le truppe di Murat entravano a Mosca”.

Ben più vile e teatrale, chez nous, quel Facciaferoce col pennacchio: né gli concediamo, siccome a Rostòpcin, le attenuanti immediate della tema (di venir linciato lui) e dell’angoscia e dell’ira e del pandemonio (psicosi totale della folla) e del nemico in arrivo dopo le cannonate secche e la strage (di Borodino).

Översättarens anmärkningar:

  • I originalet är delar av detta avsnitt skrivna på romersk dialekt, i översättningen har valet fallit på att med olika medel försöka skapa ett allmänt folkligt språk då bruket av en svensk dialekt skulle placera situationen i en ologisk geografisk kontext. De dialektala avsnitten har översatts med talspråkliga uttryck, ord som skrivs enligt uttalet och grammatiskt felaktiga former som förekommer i talspråk.
  • I originaltexten använde sig Gadda av det egenhändigt konstruerade verbet fiantare, en sammansättning av verben fiatare, ‘andas, blåsa’, och piantare, ‘lämna, dumpa’. Med hänsyn till svårigheten att på svenska skapa ett motsvarande verb samt med tanke på att den som utför handlingen jämförs med Jupiter, den gud i den romerska mytologin som bland annat styr över himlafenomen och väder, har valet i översättningen fallit på verbet ‘flåsa’ som motsvarar endast ett av verben i Gaddas verk men som skapar en allitteration tillsammans med det efterföljande ordet ‘framför’ och därmed bidrar till att förstärka effekten av verbet.
  • Trots att syftet med denna översättning var att försöka återge Gaddas språk så exakt som möjligt finns det i detta avsnitt ett medvetet avsteg från den riktlinjen. I översättningen har originalets mamillone, ‘storbystad’, uteslutits efter noggrant övervägande. I språk där substantiven har maskulint eller feminint genus är det lättare att attribuera könsbundna drag på ord som i det verkliga livet saknar kön eller, som i detta fall med ordet ‘hop’, moltitudine, kan bestå av personer av båda könen. På svenska riskerar man att felaktigt antyda att den galna hopen endast består av kvinnor om man ger den särpräglat feminina egenskaper.
  • I översättningen finns en medveten inkonsekvens när det gäller avsnitten på franska i originaltexten. Vi har utgått ifrån att Gaddas samtida italienska läsare med stor sannolikhet hade större kunskaper i det franska språket än en genomsnittlig svensk läsare idag. Därför har franskan översatts i de fall där läsaren riskerar att gå miste om sammanhanget medan den lämnats orörd där den använts främst för att skapa en stilistisk effekt.

14Altano, Brian W. 1988. “Translating Dialect Literature: The Paradigm of C.E. Gadda.” Babel 34 (3): 152-56.

15Apel, Friedmar. 1982. Sprachbewegung. Eine historisch-poetologische Untersuchung zum Problem des Übersetzens. Heidelberg: Winter.

16Cecchi, Emilio, och Natalino Sapegno, red. [1965] 2005. La letteratura italiana. Milano: Garzanti / De Agostini.

17Clerico, Giovanni. 2007. “Le Détail et l’ensemble: Gadda et la traduction.” The Edinburgh Journal of Gadda Studies, Supplement no. 5. http://www.gadda.ed.ac.uk/​Pages/​journal/​supp5archivm/​ragioni/​ragioniclerico.php. Citerad 11/4 2014.

18Contini, Gianfranco. 1963. Innledning till La cognizione del dolore, av Carlo Emilio Gadda, 5-28. Torino: Einaudi.

19Englund-Dimitrova, Birgitta. 2001. “Om översättning och dialekt i skönlitteratur.” Folkmålsstudier 40: 9-27.

20Gadda, Carlo Emilio. 1963. La cognizione del dolore, Torino: Einaudi.

21—. 1969. Acquainted with Grief, övers. William Weaver. London: Peter Owen.

22—. 1973. Quer pasticciaccio brutto de via Merulana. Milano: Garzanti.

23—. 1985. That Awful Mess on the Via Merulana, övers. William Weaver. London: Quartet.

24—. 2013. Visheden om smerten, övers. Conni-Kay Jørgensen. København: Vandkusten.

25Gullin, Christina. 2002. Översättarens röst. Lund: Studentlitteratur.

26Hermans, Theo, red. 1985. The Manipulation of Literature: Studies in Literary Translation, London / Sidney: Croom Helm.

27Hägg, Göran. 1996. Den svenska litteraturhistorien. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

28Ingo, Rune. 2007. Konsten att översätta. Lund: Studentlitteratur.

29Isella, Dante. 1984. I lombardi in rivolta: da Carlo Maria Maggi a Carlo Emilio Gadda. Torino: Einaudi.

30Jørgensen, Conni-Kay. 2001. Var det ikke nok med Iliaden? En filosofisk læsning af Carlo Emilio Gaddas forfatterskab med danske oversættelser. Odense: Odense Universitetsforlag.

31Lefevere, André A. 1992a. Translating Literature: Practice and Theory in a Comparative Literature Framework. New York: MLA.

32—. 1992b. Translation, Rewriting, and the Manipulation of Literary Fame. London / New York: Routledge.

33Maldussi, Danio. 1989. “Tradurre Gadda.” Novecento: Cahiers du CERCIC 11: 133-47.

34Nida, Eugene Albert. 1975. Language Structure and Translation. Essays. Stanford: Stanford University Press.

35—. 2001. Contexts in Translating. Amsterdam / Philadelphia: John Benjamins Publishing Company.

36—, och Charles Russell Taber. 1969. The Theory and Practice of Translation. Leiden: Brill.

37Renucci, Paul. 1974. “La traduzione in francese delle componenti dialettali di opere italiane contemporanee: il caso Gadda.” I Italiano d’oggi. Lingua non letteraria e lingue speciali, red. Mario Wandruszka, 343-53. Trieste: Lint.

38Rinaldi, Rinaldo. 2003. “Gadda illeggibile.” The Edinburgh Journal of Gadda Studies 3. http://www.gadda.ed.ac.uk/​Pages/​journal/​suppn+1/​articles/​rinaldillegg.php. Citerad 11/4 2014.

39Santoro, Mario. 1980. Disegno storico della civiltà letteraria italiana, Firenze: Le Monnier.

40Segre, Cesare. 1979. “La tradizione macaronica da Folengo a Gadda (e oltre).” I Cesare Segre, Semiotica filologica. Testo e modelli culturali, 169-83. Milano: Feltrinelli.

41Stellardi, Giuseppe. 1995. “La prova dell’altro: Gadda tradotto.” I Le lingue di Gadda, red. Maria Antonietta Terzoli, 343-62. Roma: Salerno.

42Wandruszka, Mario. 1969. Sprachen – vergleichbar und unvergleichlich. München: Piper.

43Weaver, William. 1989. “The Process of Translation.” I The Craft of Translation, red. John Biguenet och Rainer Schulte, 117-24. Chicago: University of Chicago Press.

Bibliographie

Altano, Brian W. 1988. “Translating Dialect Literature: The Paradigm of C.E. Gadda.” Babel 34 (3): 152-56.

Apel, Friedmar. 1982. Sprachbewegung. Eine historisch-poetologische Untersuchung zum Problem des Übersetzens. Heidelberg: Winter.

Cecchi, Emilio, och Natalino Sapegno, red. [1965] 2005. La letteratura italiana. Milano: Garzanti / De Agostini.

Clerico, Giovanni. 2007. “Le Détail et l’ensemble: Gadda et la traduction.” The Edinburgh Journal of Gadda Studies, Supplement no. 5. http://www.gadda.ed.ac.uk/Pages/journal/supp5archivm/ragioni/ragioniclerico.php. Citerad 11/4 2014.

Contini, Gianfranco. 1963. Innledning till La cognizione del dolore, av Carlo Emilio Gadda, 5-28. Torino: Einaudi.

Englund-Dimitrova, Birgitta. 2001. “Om översättning och dialekt i skönlitteratur.” Folkmålsstudier 40: 9-27.

Gadda, Carlo Emilio. 1963. La cognizione del dolore, Torino: Einaudi.

—. 1969. Acquainted with Grief, övers. William Weaver. London: Peter Owen.

—. 1973. Quer pasticciaccio brutto de via Merulana. Milano: Garzanti.

—. 1985. That Awful Mess on the Via Merulana, övers. William Weaver. London: Quartet.

—. 2013. Visheden om smerten, övers. Conni-Kay Jørgensen. København: Vandkusten.

Gullin, Christina. 2002. Översättarens röst. Lund: Studentlitteratur.

Hermans, Theo, red. 1985. The Manipulation of Literature: Studies in Literary Translation, London / Sidney: Croom Helm.

Hägg, Göran. 1996. Den svenska litteraturhistorien. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Ingo, Rune. 2007. Konsten att översätta. Lund: Studentlitteratur.

Isella, Dante. 1984. I lombardi in rivolta: da Carlo Maria Maggi a Carlo Emilio Gadda. Torino: Einaudi.

Jørgensen, Conni-Kay. 2001. Var det ikke nok med Iliaden? En filosofisk læsning af Carlo Emilio Gaddas forfatterskab med danske oversættelser. Odense: Odense Universitetsforlag.

Lefevere, André A. 1992a. Translating Literature: Practice and Theory in a Comparative Literature Framework. New York: MLA.

—. 1992b. Translation, Rewriting, and the Manipulation of Literary Fame. London / New York: Routledge.

Maldussi, Danio. 1989. “Tradurre Gadda.” Novecento: Cahiers du CERCIC 11: 133-47.

Nida, Eugene Albert. 1975. Language Structure and Translation. Essays. Stanford: Stanford University Press.

—. 2001. Contexts in Translating. Amsterdam / Philadelphia: John Benjamins Publishing Company.

—, och Charles Russell Taber. 1969. The Theory and Practice of Translation. Leiden: Brill.

Renucci, Paul. 1974. “La traduzione in francese delle componenti dialettali di opere italiane contemporanee: il caso Gadda.” I Italiano d’oggi. Lingua non letteraria e lingue speciali, red. Mario Wandruszka, 343-53. Trieste: Lint.

Rinaldi, Rinaldo. 2003. “Gadda illeggibile.” The Edinburgh Journal of Gadda Studies 3. http://www.gadda.ed.ac.uk/Pages/journal/suppn+1/articles/rinaldillegg.php. Citerad 11/4 2014.

Santoro, Mario. 1980. Disegno storico della civiltà letteraria italiana, Firenze: Le Monnier.

Segre, Cesare. 1979. “La tradizione macaronica da Folengo a Gadda (e oltre).” I Cesare Segre, Semiotica filologica. Testo e modelli culturali, 169-83. Milano: Feltrinelli.

Stellardi, Giuseppe. 1995. “La prova dell’altro: Gadda tradotto.” I Le lingue di Gadda, red. Maria Antonietta Terzoli, 343-62. Roma: Salerno.

Wandruszka, Mario. 1969. Sprachen – vergleichbar und unvergleichlich. München: Piper.

Weaver, William. 1989. “The Process of Translation.” I The Craft of Translation, red. John Biguenet och Rainer Schulte, 117-24. Chicago: University of Chicago Press.

http://bodilzalesky.com/blog/2007/12/07/varldskroppens-saftfyllda-medvetandestrom/. Citerad 11/4 2014.

http://ingridsboktankar.blogspot.it/2011/11/nyfiken-pa-carlo-emilio-gadda.html. Citerad 11/4 2014.

http://snl.no/Carlo_Emilio_Gadda. Citerad 11/4 2014.

http://www.gadda.ed.ac.uk/index.php. Citerad 11/4 2014.

http://www.ne.se/carlo-emilio-gadda. Citerad 11/4 2014.

Notes

1The Edinburgh Journal of Gadda Studies är ett ypperligt exempel på bidrag till den internationella forskningen om Gaddas författarskap, se http://www.gadda.ed.ac.uk/index.php.

2   Knappa upplysningar om författaren ges i Aschehoug og Gyldendals Store norske leksikon (http://snl.no/Carlo_Emilio_Gadda) och i Nationalencyklopedin (http://www.ne.se/carlo-emilio-gadda).

3   Se till exempel http://ingridsboktankar.blogspot.it/2011/11/nyfiken-pa-carlo-emilio-gadda.html eller http://bodilzalesky.com/blog/2007/12/07/varldskroppens-saftfyllda-medvetandestrom/.

4   Man bör dessutom beakta att Gadda inte sällan uttrycker sig – eller får personerna att tala – med ord som idag betraktas som politiskt inkorrekta och avslöjar intolerans eller motvilja mot människor och institutioner.

5   Gadda tillägnas t ex bara 18 rader i Santoro 1980 (mot Bruno Cicognanis 27 och Ignazio Silones 45), 6 sidor i Cecchi och Sapegno [1965] 2005 (mot Beppe Fenoglios 8, Carlo Cassolas 11, Vincenzo Cardarellis 15 och Umberto Ecos 17).

6   Det är värt att påpeka att det inte har skrivits någon antologi som behandlar italiensk litteratur på de nordiska språken.

7   Conni-Kay Jørgensens översättning till danska av La cognizione del dolore visar detta (Gadda 2013).

8   Om man med översättning menar den exakta återgivningen ord för ord från ett språk till ett annat, så är i praktiken ingen text översättlig. Om man istället avser översättning som en omskrivningsprocess blir varje text översättlig på olika sätt. Om översättlighet i allmänhet se Wandruszka 1969 och Gullin 2002 samt, i ett bredare kulturellt perspektiv, Apel 1982; Hermans 1985; Lefevere 1992a och 1992b.

9   För frågor rörande översättningen av Gaddas verk se Renucci 1974; Altano 1988; Maldussi 1989; Weaver 1989; Stellardi 1995; Clerico 2007.

10   Om användningen av dialekt i översättningar på konstprosa se Englund-Dimitrova 2001; Ingo 2007, 249-59; och, särskilt vad gäller Gadda, Renucci 1974 och Altano 1988.

Auteurs

Università degli Studi di Genova – Is Assistant Professor of Nordic Linguistics at the University of Genoa, where he has taught Swedish since 2001. His research interests include, among other things, syntax, contact linguistics, translation and the reception of foreign writers in Scandinavia.

Università degli Studi di Genova – graduated in Youth Training and Foreign Languages with a dissertation on contemporary Italian literature. She has worked as an untenured Swedish-language instructor at the University of Genoa since 2011.

Acheter

Volume papier

amazon.fr
Rechercher dans OpenEdition Search

Vous allez être redirigé vers OpenEdition Search